Sagan om författaren som blev förälder som blev förläggare

Jag har alltid älskat Jesus

 
​

Om jag ska berätta om mig själv så handlar det alltid om Jesus. Mina föräldrar flyttade från plats till plats under min uppväxt och rötter har jag inga. Mina rötter finns i Jesus. Han är mitt hem. Jag är inte riktigt säker på när jag och Jesus blev bästisar, men jag är säker på att vi var det när jag var tio år. Vi bodde i Uppsala och min far höll på att utbilda sig till präst. Vi bodde i Flogsta, bland många nationaliteter och studenter. Jag hade en bästa kompis som hette Jill. Jag läste Narniaböckerna och drömde om att få komma till Narnia och möta Aslan. Och jag pratade med Jesus. Om allt. Jag läste inte mycket i Bibeln, för det visste jag inte mycket om, även om vi pratade mycket hemma om Gud, men jag läste Narniaböckerna och de har format min tro oerhört mycket. Aslan är inget tamt lejon - han är vild. Jag bär det med mig. Jag visste inget om hur man är en kristen, men jag pratade med Gud om allt - och han pratade med mig. När vi flyttade igen och jag gick igenom ett antal väldigt jobbiga år av mobbning, ensamhet och med känslan av att inte passa in och vara annorlunda - minns jag att jag låg vaken om nätterna så lycklig att jag inte visste om jag skulle spricka eller inte, fylld av en kärlek från Gud som fyllde mig till bristningsgränsen. Förstå mig rätt, det VAR väldigt jobbiga år och jag bär med mig ärren ännu, men det är så det är med Gud: han kan förvandla allt mörker till ljus.

När jag började gymnasiet hade vi flyttat igen, nu bara min mor och jag eftersom mina föräldrar hade skilt sig. Jag hamnade i Karlskrona och mitt liv vände. Gud gjorde så oerhört mycket i mitt liv under denna tid. Han skickade mig vänner från ingenstans. Han läkte mig inifrån. Jag längtade och längtade efter att få göra något för Jesus, få ge tillbaka till honom mitt tack på något sätt för allt han gjorde för mig, men det enda jag kunde komma på var att gå med i en kör nånstans, för det var det enda som fanns inom min referensram. I min klass på gymnasiet blev jag genast vän med två tjejer som var kristna. Jag följde med dem till Pingstkyrkan och blev totalt golvad. Det var en Luciakonsert med olika rockband som spelade. De berättade om Jesus helt öppet och bad på scenen. Jag visste inte ens om att det fanns, att man kunde eller fick göra så. Jag gick hem sent på kvällen och föll på knä utanför vårt hus i snömodden och grät floder. Två dagar senare tvingade jag med en annan vän till kyrkan. Ungdomskören sjöng och jag tänkte: Nu har jag min chans. Här har jag kören. Jag frågade ungdomspastorn om jag fick vara med. Han sa: "Då behöver du vara frälst." Jag frågade: "Frälst, vad är det?" Jag hade aldrig hört ordet. Han berättade att frälst innebar att man har en relation med Jesus. "Jaha", sa jag. "Ja, men det har ju jag. Självklart." Pastorn sa: "Och så behöver du vara döpt. Vuxendöpt." Den var lite svårare, för jag kom ju från en svenskkyrklig bakgrund med barndop, men det brann inom mig och när jag bad kände jag att Gud sa att jag skulle låta mig bli döpt, så det var ingen tvekan. En vecka senare döpte jag mig.

Det hände så mycket under de där ungdomsåren. Jag längtade så mycket - jag SKREV så mycket, för det var också något jag hade med mig från det jag var liten. Jag började skriva på min första roman när jag var 13. Den blev aldrig klar. När jag var 14 började jag på min andra roman. Det var en hjältekrönika utan dess like, men åh, vad jag älskade att skriva. Jag sprang hem på håltimmarna i skolan för att få tid att skriva. Huvudpersonen var vacker som en dag, hade svart bälte i karate och magiska krafter. Det visar sig att hon är en kidnappad prinsessa från en annan planet, som hon reser till. På vägen till den nya planeten gör de ett litet stopp på en annan planet - och som bieffekt berättar hon för innevånarna om Jesus. De vänder om allihop och blir kristna. Även när jag skrivit utan en tanke på att skriva en "kristen historia" så smyger sig Jesus in, redan då. Den här romanen ligger fortfarande i min byrålåda. Den kommer aldrig att bli utgiven, men den är rätt rolig att läsa i emellanåt! 

Jag gick ut gymnasiet och flyttade till Stockholm. Jag jobbade ett tag, men hörde sedan talas om en bibelskola som jag blev nyfiken på. Alltså gick jag denna, med dåvarande namnet Brommaskolan. Helt plötsligt var jag på väg att bli pastor inom Pingst, även om det aldrig var en väg jag slog in på. Jag hade några år där jag senare jobbade i evangelisationsteam i Stockholm - en helt fantastisk tid - men annars har Gud lett mig på andra vägar. Men min längtan är ännu densamma; att dela den kärlek från Gud som drabbat mig. En annan viktig sak hände dock också på bibelskolan: Jag träffade min man, Magnus. Vi har nu varit gifta i 31 år och ser fram emot många fler!

Tiden i Stockholm fortsatte med många olika skrivarkurser - Skrivarakademin och diverse hopplock, senare även ett antal kurser på universitetet, både på engelska och svenska, om skrivande på olika sätt. Dessutom skrev jag fortfarande, fast nu mer målmedvetet. Innan mejl fanns gick jag runt bland bokförlagen och lämnade in mina manus, för att vänta och vänta. Jag blev nästan utgiven några gånger - en gång ringde ett bokförlag upp mig och sa: "Vi vill gärna ge ut ditt manus, men tyvärr ska vi lägga ner förlaget. Om det är okej för dig behåller vi det här ifall vi startar upp igen ..." Jag har aldrig sett röken av mitt inlämnade pappersmanus, men lite uppmuntrad blev jag förstås. Först 2008, samma år som min fjärde son föddes, föddes även mitt första pappersbarn. Redan nu men ännu inte, en profetisk fantasyroman i feelgood-tappning, kom ut på det som då hette Gospel Media förlag (nu Sjöbergs förlag). Jag var förstås euforisk av lycka. Ändå tror jag att det var ännu mer fantastiskt när jag 2012 kom ut med Flygande matta, första boken på Pärlan förlag. Min andra bok! I höst 2021 kommer min tredje - en profetisk bok för barn om Guds rike, Hans närvaro och bönens stora makt: Kartvärlden. Mer om den kan du läsa här!

Målstolpar kan vara ett sätt att beskriva mitt liv. En av dessa är som sagt mötet med min man och en annan när min första bok släpptes, eller när jag startade Pärlan förlag. En monumental milstolpe är när vi efter mer än tio års barnlöshet hämtade vår son Emanuel från Filippinerna. Mitt liv som förälder hade börjat. Raskt fick vi efter Emanuel tre biologiska barn och vårt liv var ganska hektiskt ett tag, skulle man kunna säga. Jag minns fortfarande känslan när jag gick med barnvagnen med vår första biologiska son Josef med Emanuel på ståplattan intill vagnen: förundran, tacksamhet och en sådan enorm glädje.

Vi hade även en dröm om att vara med och starta en församling och vi flyttade till Karlstad för att vara med i en församlingsplantering med Vineyard. Det var en speciell och välsignad tid, men det var också en tid när jag efter ett par år gick in i den berömda väggen och fick ta steg tillbaka från utmattningen. Tyvärr finns inte Vineyard i Karlstad kvar, men alla våra vänner från den tiden har vi ett särskilt band med. Nästan alla, och vi, är nu istället medlemmar i Korskyrkan inne i Karlstad och där har vi vår kyrkfamilj. Och vi älskar Karlstad. Det är vårt hem. För mig som knappt har några rötter och ingen plats som jag kan säga att "jag kommer från" är det viktigt att mina barn får ha rötter, barndomsvänner och en fast plats i tillvaron. Det har de här och jag är så glad för det.

En dröm började ta form hos mig. Det tog sju år av drömmar, planering och av att ta sats innan jag tog hoppet. På Vineyardlägret vi  är med på varje sommar (kristet stort familjeläger beläget på Nyhem, Mullsjö) sa någon under ett möte: "Om det ser helt omöjligt så är det antagligen Gud." Ja - det såg omöjligt ut att starta ett bokförlag! Lilla jag? Jag har fått lära mig allt från grunden, googlat, hittat kurser här och var, tagit allt jag har fått genom skrivarkurser, min utbildning till översättare i engelska till svenska, min teologiska utbildning, lärt mig InDesign och mängder kring tryckning och bokbranschen, mina mammakrafter och Guds nåd och pusslat det samman till Pärlan Förlag. Jag älskar det jag gör, men det har varit en lång lärotid, och utan Guds stöd och hjälp hade det aldrig gått. Men Gud har burit mig, min familj och alla de författare som nu är del av Pärlan-familjen och jag är så gränslöst tacksam för allt jag lärt mig och för att Gud ännu är trofast. Numera jobbar vi tre stycken på Pärlan: jag, min man Magnus och Johanna.

Det finns oerhört mycket mer att säga om Pärlan, men det sparar jag till någon annanstans. Jag vill avsluta med en bild Gud gav mig när jag var iväg på en kristen konferens för något år sedan. Vi skulle öva oss i att höra Guds röst och skulle lyssna till vad Gud sa till någon annan. Jag fick genast en bild i huvudet och en förklaring till den. En liten mus pilade omkring i ett enormt sädesfält. Den kände sig väldigt liten där den sprang med de enorma sädesaxen som vajade högt ovanför den. Det var en sådan stor skörd och den kändes helt enkelt övermäktig för den lilla musen. Gud sa till den: Du tycker du känner dig som att du bara får titta upp på skörden, men den är för dig och du är inte för liten. Jag är med dig. Sedan sa den som höll i mötet: "Du tror att detta var till någon annan, men det är till dig själv." Jag har burit det med mig: Det finns en stor skörd - människor som vi kan få nå med Pärlans böcker, och jag får vara med om det, liten mus eller inte. Och jag går aldrig, aldrig ensam.