Hur gör man för att släppa taget?
Är det någon mer än jag som gått in i väggen, eller som det så fint heter; drabbats av utmattningssyndrom? Eller det är en dum fråga, för jag vet att vi som hamnat där är många, många, många. Ofta är vi plikttrogna, duktiga, drivna och vill alldeles, alldeles för mycket, och vill också gärna jobba lite extra för att inte göra någon besviken. Och eftersom jag är kristen - så vill jag inte heller göra Gud besviken. Trots att jag vet att det är jag själv som sätter upp kraven på mig själv - och framför allt inte Gud. Jag vet det, och Gud säger det till mig, ofta och med stor kärlek, men ändå är det så svårt att bara ... släppa ... taget. Känner du igen dig?
Det här har varit min kamp i så många år. Att släppa taget. Att vila. Att inte vara i kontroll. Stanna upp. Andas. Släppa kraven. Lita på att Gud är i kontroll, att det finns en plats i hans handflata där jag kan krypa upp, andas ut, blunda och vila, omsluten, älskad, buren.
Förstå mig rätt. Jag har alltid känt mig nära Jesus, alltid vilat nära hans hjärta, kastat mig i hans famn, alltid känt mig så älskad. Men det är så konstigt ... att jag ändå inte kan stanna upp, att jag måste vara som en hund med ett ben som med nosen i marken bara spårar framåt, totalt inställd på vart jag ska, inte på var jag är.
Men det finns ett underverk precis där jag är, något vackert i vilan, i stillheten, i friden i Guds närhet. Det är min utmaning nu - min fantastiska, underbara utmaning - att ett steg i taget ta Gud i handen och gå uppför berget, med blicken fäst på utsikten, på min hand i hans, på det böljande gräset kring mina ben, på suset när vinden smeker genom grässtråna. Och att stanna, lyssna, vara och upptäcka äventyret precis här.
