Livets skörhet och skönhet

Alldeles nyss dog min svärfar. Det var extra jobbigt, för att jag inte kunde vara där. Min man åkte upp i ilfart igår för att hinna dit (och vi har sjuttio mil upp till Örnsköldsvik där min mans föräldrar bor) och jag blev kvar, eftersom någon behövde vara här med barnen. Det gjorde ont, eftersom jag ville vara där, finnas där, men denna gång gick det inte.

När jag var nitton år dog min pappa efter en kort tids cancer. Tre veckor efter hans död träffade jag min man, Magnus. En av mitt livs största sorger är just den att Magnus aldrig fick träffa min far, som jag älskade så otroligt mycket. Men bara ett halvår senare träffade jag Tore för första gången. Jag fick en ny familj, en ny pappa!

Trettio år har gått. Och nu är han också borta.

Hur skört är inte livet? Hur vackert är det inte?

Hur ömtåliga är inte vi människor? När allt kommer omkring är vår kropp inte mer än ett skal som vi får lägga av oss när vi dör. Det blir så tydligt när man ser kroppen efter någon som just dött. Personen är inte kvar. Tore har lämnat oss för att leva. Vilket hopp vi har som känner Jesus! Vilken nåd det är, och vilken glädje i just detta att döden inte är slutet, utan början! Det är skönhet, en skönhet som består i att livet är bräckligt, men evigheten med Gud är stark och obetvinglig, vår tro en klippa som bär oss även bortanför döden, in i en oändlig glädje. Saknaden är inte mindre och smärtan är kvar, men den är blandad med skönhet.

Och där står jag nu, och blickar mot en horisont som inte är slutet, utan början på ett obeskrivligt äventyr.