Jag vet vem jag tror på

Jag vet vem jag tror på. En Gud som gör det trasiga helt. En Gud som omsluter mig och säger att jag är älskad. En Gud som bär mig när jag inte orkar gå. En Gud som ger mig glädje när jag är full av sorg. En Gud som är stor och mäktig och som alltid ger mer än jag hoppats på. En Gud som aldrig sviker mig, aldrig aldrig någonsin.

Ibland är jag väldigt trött, ibland vandrar jag i cirklar istället för att lyssna till herdens röst. Ibland har jag svårt att tro på det jag vet. Men aldrig, aldrig slutar Gud att tro på mig. Alltid, alltid finns han nära mig, närmare än ett hjärtslag.

"This is how I fight my battles. This is how I fight my battles. It may look like I'm surrounded, but I'm surrounded by you. This is how I fight my battles." 

Om du inte hört denna lovsång, leta upp den och lyssna ... när det ser ut som att jag är helt omringad så är det Gud som krigar för mig. Och sättet jag krigar på i mina olika slagfält är genom att prisa Gud. Jag vet inte hur många gånger detta varit sant i mitt liv.

När min far dog när jag var nitton och jag var helt ensam är en gång. Jag gick in sist i kyrkan med allas ögon på mig och jag har aldrig känt mig så ensam. Jag var väldigt nära min far och nu var han borta och jag kände mig så utlämnad. Jag grät och grät, längst fram i en fullsatt kyrka, ensam, och min far skulle aldrig komma tillbaka.

Mitt i begravningsgudstjänsten upplever jag att Jesus kommer gående bakom mig, kommer fram och lägger sina händer på mina axlar. Han sa till mig, med eftertryck flera gånger: Jag kommer aldrig att lämna dig ensam. Jag kommer aldrig att lämna dig. Och med ens så visste jag att det var sant. Min biologiska far var i himlen och hade det bra, all cancer borta, och jag var aldrig, aldrig ensam för min himmelska far var där hos mig. Och resten av gudstjänsten grät jag av glädje. Guds ande fyllde mig och jag badade i hans närhet.

På tåget hem därifrån några dagar senare, tillbaka till Stockholm där jag bodde, satt jag i en tom tågkupé med lyfta händer och grät och skrattade av Guds gränslösa kärlek som fyllde mig så starkt att den fyllde sorgen.

Förstå mig rätt: jag slutade inte sörja min far och jag sörjer honom ännu 34 år senare, men min himmelska far gör det trasiga helt och krigar för mig. Bara Gud kan vända sorg och smärta till glädje och frid. Och han har aldrig lämnat mig ensam sedan dess. Hans löften håller.

Jag vet vem jag tror på. En Gud som är närvarande, kärleksfull och ger mångfalt tillbaka av det vi förlorar. Det slår mig nu att jag träffade min älskade man tre veckor efter att min far dött. Det är en av mina största sorger att de aldrig fick träffas, men också, vilken gåva Gud gav mig när jag just förlorat den person som stod mig närmast i mitt liv.

Jag vet vem jag tror på. En Gud som gör det trasiga helt. En Gud som omsluter mig och säger att jag är älskad. En Gud som bär mig när jag inte orkar gå. En Gud som ger mig glädje när jag är full av sorg. En Gud som är stor och mäktig och som alltid ger mer än jag hoppats på. En Gud som aldrig sviker mig, aldrig aldrig någonsin. Det är ett löfte till dig och mig, just idag.