Böckerna om Narnia

När jag var liten drömde jag om att få komma till Narnia. Jag minns att jag stod på en sten och önskade intensivt att få komma dit, nästan övertygad om att när jag öppnade ögonen skulle jag vara där. Det var jag ju inte, men Narnia är ändå en värld jag besökt flitigt. Under en tid läste jag om böckerna minst varje år, gärna före jul. De har betytt så oerhört mycket för mig och på många sätt format min Gudstro också.

Mitt bästa boktips är utan tvekan böckerna om Narnia. Visserligen nämns aldrig namnet Jesus i böckerna och de kan läsas som vanliga äventyrsböcker, men kopplingen är så tveklöst uppenbar och det finns mängder av teologi att hämta här. Det är ju inte för inte C. S. Lewis var en stor apologet och teolog med sina andra böcker som Kan man vara kristen och Från helvetets brevskola, med flera. I Narnia-böckerna utforskade C. S. Lewis frågan om hur det skulle varit om Jesus kom till en annan värld för att rädda den. Det är inte en allegori, utan snarare ett tanke-experiment. Och såklart gör han det SÅ bra. Det här är böcker som både barn och vuxna älskar, böcker att hämta kraft ur, vishet ur och guldkorn för livet. Jag har ett antal scener ur böckerna som betytt så mycket för mig och tänkte jag skulle dela med mig av några av dem.

För det första är ju uttrycket om att Aslan är ett vilt lejon, inte ett tamt lejon, något som stannat hos mig. Vi kan inte stoppa in Gud i en låda och förvänta oss att det är så här det ska vara, för han är mycket mäktigare än så. Han är helig och högt över oss. Han är inte snäll, han är GOD! Han är VILD och vi kan förvänta oss ett vilt äventyr tillsammans med honom.

I Caspian, prins av Narnia, är barnen på väg för att hitta Caspian och hjälpa Narnia. När de inte hittar vägen ser Lucy Aslan och säger till de andra barnen att de ska följa honom. Men de andra barnen ser inte Aslan och tycker  att Lucy är fånig, för det ser omöjligt ut att gå åt det håll som Lucy pekar. Lucy blir förstås ledsen, men gör som de andra barnen säger. Fast då går de fel och till slut inser Lucy att hon måste följa Aslan även om de andra inte gör det. Och när hon gör det så följer de andra henne - och så kommer de rätt och NU kan de andra också se Aslan, men inte förrän Lucy tog mod till sig och följde, trots att hon till en början fick gå ensam. Vilket ju bara är så talande, för ibland behöver vi följa Jesus, även om andra inte gör det. Och när vi gör det kan det visa sig att andra följer oss. Det krävs mod att följa Aslan, jag menar Jesus:-)

I Silvertronen, den näst sista boken i serien på sju böcker, får vi träffa Jill, som just hamnat i Narnia. Hon möter Aslan och får ett uppdrag, som det är jätteviktigt att hon utför. Hon befinner sig på ett högt, oerhört högt berg vid världens ände, och Aslan blåser på henne; en lång mjuk utandning och så flyter hon iväg från berget, vilande på Aslans andedräkt. Tänk att vi får göra så - vila på Guds andedräkt. Vi kan inte prestera något, bara låta oss föras framåt av Guds Ande. Det har talat mycket till mig. Låta mig bäras av Guds ande ... ingen prestation, utan vila och förtröstan.

De här bilderna från Narnia-böckerna har blivit metaforer för Guds och min relation, för min relation med Gud är ett äventyr, och det är det äventyret som jag längtar efter att få dela med mig av. Kanske är det därför det i två av mina egna böcker finns starka kopplingar till Lejonet, och i min första bok Redan nu men ännu inte, hyllar jag faktiskt Narnia och använder det som referensram för huvudpersonens upplevelser med Gud.

Jag kan inte annat säga än att jag fullständigt älskar böckerna om Narnia och det är därför mitt första boktips. Tänk alla gånger jag suttit i någon av mina barns sängar med någon av dem i knät, kanske någon eller flera intill - och läst om Narnia högt för dem! Ibland har jag gråtit när jag kommit till vissa delar - som när Aslan ger sitt liv för Edmund i Häxan och lejonet - och barnen har tittat på mig och sagt: "Men mamma!!" Så värdefulla stunder, som jag också önskar dig, med eller utan barn i knät.